Dag 1 – Ett annat ögonblick
När jag först läste rubriken. Vadå "ett annat ögonblick"?
Men tänkte göra mitt bästa för att tolka något från rubriken i alla fall.
Ett annat ögonblick ur mitt liv än just nu var på min födelsedag 2005. Jag fyllde 13 år och var på ridläger med underbara Cherokee. Dagen till ära hade jag en ny ridhjälm. Tur det. Vi skulle hoppa i paddocken. Jag kommer inte ihåg om jag hoppat något innan just det hindret. Kanske ett språng eller något sånt. Cherokee hoppade allt. Men inte den dagen. Han tvärnita 10 m innan hindret och vägra gå framåt. Jag vände och tog ny sats. Samma sak igen, men nu började han bli lätt i fram. Vände och tog ny sats. Tvärnit. Stegring rätt upp. För högt. Han tappade balansen och vi trillade baklänges. Jag först. Han efteråt. På något vis hann jag undan en liten bit innan han landade på mina ben. Jag skrek. Högt. Han låg stilla i en bråkdels sekund, men det kändes som en evighet, innan han ställde sig upp. Han stog helt stilla, förmodligen chockad.
Allt tyst. Kanske 1 sekund. Sedan försöker jag gråtandes resa mig upp för att ta hand om Cherokee. Ridläraren sätter mig ner igen. Cherokee är okej. Jag också. Jag klarade mig undan med ett stort blåmärke. Det kunde blivit hur illa som helst. Jag är glad att jag över huvud taget lever.
Jag kan fortfarande se det framför mig. Jag ligger i gruset och han ramlar mot mig. Men på ett vis var det inte hans fel. Inte mitt heller. En olycka helt enkelt. Beroende på att sadeln inte passade honom vilket gjorde att han var jätteöm i ryggen. Ponnyn med hjärta av guld stod ut längre än vad han borde ha gjort.
Detta ögonblick var början på allt trassel som jag haft med Cherokee. Säga vad man vill om honom men han är underbar och nu litar vi på varandra, mer än någonsin. Finns ingen gosigare eller mer nyfiken ponny än honom.
//Hanna
Men tänkte göra mitt bästa för att tolka något från rubriken i alla fall.
Ett annat ögonblick ur mitt liv än just nu var på min födelsedag 2005. Jag fyllde 13 år och var på ridläger med underbara Cherokee. Dagen till ära hade jag en ny ridhjälm. Tur det. Vi skulle hoppa i paddocken. Jag kommer inte ihåg om jag hoppat något innan just det hindret. Kanske ett språng eller något sånt. Cherokee hoppade allt. Men inte den dagen. Han tvärnita 10 m innan hindret och vägra gå framåt. Jag vände och tog ny sats. Samma sak igen, men nu började han bli lätt i fram. Vände och tog ny sats. Tvärnit. Stegring rätt upp. För högt. Han tappade balansen och vi trillade baklänges. Jag först. Han efteråt. På något vis hann jag undan en liten bit innan han landade på mina ben. Jag skrek. Högt. Han låg stilla i en bråkdels sekund, men det kändes som en evighet, innan han ställde sig upp. Han stog helt stilla, förmodligen chockad.
Allt tyst. Kanske 1 sekund. Sedan försöker jag gråtandes resa mig upp för att ta hand om Cherokee. Ridläraren sätter mig ner igen. Cherokee är okej. Jag också. Jag klarade mig undan med ett stort blåmärke. Det kunde blivit hur illa som helst. Jag är glad att jag över huvud taget lever.
Jag kan fortfarande se det framför mig. Jag ligger i gruset och han ramlar mot mig. Men på ett vis var det inte hans fel. Inte mitt heller. En olycka helt enkelt. Beroende på att sadeln inte passade honom vilket gjorde att han var jätteöm i ryggen. Ponnyn med hjärta av guld stod ut längre än vad han borde ha gjort.
Detta ögonblick var början på allt trassel som jag haft med Cherokee. Säga vad man vill om honom men han är underbar och nu litar vi på varandra, mer än någonsin. Finns ingen gosigare eller mer nyfiken ponny än honom.
//Hanna
Kommentarer
Trackback
